Under förberedelserna funderade jag en del på hur det skulle vara att sitta på Columbusen i 120 mil, karbonhojen som de tre senaste åren varit min vapendragare. Den är hårdare än min gamla stålräser och av någon underlig anledning försedd med ett stenhårt spurtstyre. Och nog blev det hårt alltid. Kände mig ganska sönderskakad efter 80-90 mil. När man kör PBP ska man nog undvika hojar med spurtstyre, kort hjulbas och 23 mms däck, om man vill slippa vibrationsskador. Under loppet träffade jag på några cyklister som imponerade mycket.Den förste var en enbent kille som trampade med det ena benet medan stumpen på det andra, som var ca 15 cm lång från höften räknat, tog stöd i en liten specialställning. Att cykla PBP med ett ben är så imponerande att jag inte kan gnälla det minsta i det som skrivs fortsättningsvis. De andra är killarna från Stockholmstrakten som krossade det svenska rekordet och rullade in relativt fräscha på lite drygt 51 timmar. Bra gjort av KalleGunnar och Johan M mfl. Den tredje snubben måste ha fått en fix idé. Blev faktiskt lite knäckt när jag snackade med honom. Han körde på en hoj inte helt olik den på bilden här ovan. Tror att han sade att utväxlingen var 48 - 17 och att nedförsbackarna var lika jobbiga som uppförsbackarna. Fix alltså dvs. inget frihjul. Själv hade jag som målsättning att matcha Charles Terront som vann det första PBP år 1891 på tiden 71 timmar och 22 minuter. Charles körde också fix men hade åtminstone två växlar. Bakhjulet var kuggat på båda sidor och genom en snabb operation med vingmuttrarna kunde han vända på hjulet. Det var lagom inspirerande och lagom ansträngande att köra på Charles schema.
Jag tycks ha haft mer tur med vädret än många andra. Lite duggregn var allt, annars helt perfekt cykelväder. Ska jag klaga på något så var det innan starten. Vi stod och väntad på att startskottet skulle gå i ca två timmar i stekande sol och säker 30 grader varmt. Kände mig helt utlakad när vi rullade iväg. Så småningom fick jag dock fin balans på metabolismen och mådde fin fint under de tre dagarna som det tog mig att genomföra loppet.
Cyklade med lite olika gubbar men Pennman och jag hängde ihop i ca 100 mil. Kristian, Åke loket och Henrik E mellan 20 och 70 mil. Vi sov rejält i Brest och åt minst en timma på varje kontroll, Det var ju riktigt god mat fattar inte var den tog vägen bara. Det var hur mycket input som helst men ingen output. Kompressorn och gasverket gick på högvarv! Både Åke och Pennman körde sönder sina framväxlar, mycket tid gick åt till att få det fixat. Båda var överens om att man använder framäxeln lika mycket under PBP som under en hel säsong på västkusten. Båda är sådana där urstarka killar som nästan aldrig använder lilla klingan här hemma. Där nere ville de väldigt gärna ha den.
Sammanfattningsvis tycker jag att det var en härlig upplevelse. Var så där lagom plågad på slutet så att glädjen och lyckokänslan vid målgång blev den rätta. Inte blev det sämre av att min fru och Pennmans fru och Åkes sambo möte upp med champagne och pilsner, russin och nötter, pussar och kramar. Får se hur det blir med PBP 2015. Målsättningen, inspirerad av Ove Fundin: att köra ihop en medalj till varje unge är nu klar Och om jag förstår min fru rätt blir det inga fler. Kanske man skulle ha en egen PBP-medalj som man kan sitta och spegla sig i på hemmet så småningom. Får också se hur det blir med bloggen framöver. När jag började skriva om mina cykelupplevelser var tanken att ta mig från ett PBP dvs 07 till nästa dvs 2011 och sedan sätta punkt. Men det har varit roligt och känns fortfarande meningsfullt så det blir kanske fler bloggningar. 
