En Julklapp

Hårda tag på dagens träning!

Klockan 8.00 var det dags för två nya timmar i friidrottens hus. Det var hårda tag idag. Ofta snurrade gubbarna runt i korta hårda intervall över 40 km/h. Det ville sig inte bättre än att en snubbe dök i diket bakom en kurvan. Nu gick det bra både med grabben och cykeln eftersom vurpan skedde i det hörn där det inte står en massa grejer. Själv körde jag fyra tunga intervall om 20 minuter, inte fullt så fort men snudd på 90% av maxpuls.

Tunna stället på!

I dag var det dags för tunna stället. HCK ordnade inomhusträning på Friidrottens hus. Det är en 200 meters bana med doserade kurvor som klubben hyr från klockan 8.00 till 10.00. Lite tidigt kanske för att rycka igång en lördagsmorgon så här mitt i vintern. Men, det var himla roligt. Vi var 15 goa gubbar som körde på löparbanorna. Banorna har en speciell beläggning blev jag varse. Det går ungefär lika tungt som att köra med punka. Jag bestämde mig för att köra fyra intervall om en mil på min mjölksyratröskel med fem minuters vila mellan varje. Det var väldigt lätt att ligga och bevaka tröskeln. Pulsen blev jämn och fin och det kändes därför mycket bra. Sedan var det en del snack om hur vi skulle köra och vilka regler som gällde. Var det bana 2 eller 3 som var den snabbaste. Ola som är motor för arrangemanget fick naturligtvis bestämma.

Första advent en solskensdag

Jag hade mycket att välja på inför dagens träning:
1. Cykling på bana innomhus, två timmar med det hårda gänget, klockan tio.
2. Spinning tre timmar, Lombardiet runt med tretio HCK:are klockan elva.
3. Eller HCK Race som samlades klockan tio för att köra några timmars distansträning. Borgskalan 12-14. Cyklar utan stänklapp var bannlysta. Tråkig hållning en dag som denna

Efter en hård fredag och lördag med grabbarna i Tyskland så orkade jag inte med något av ovanstående alternativ. Det blev istället en underbar solokörning, en rehabtur i kalasväder. Efter nio mil och tre timmar på sagoligt vackra vägar så kännde jag mig vederkvickt och reparerad

2011 års PBP

Här om kvällen hade HCK möte för oss randonneurer. Det var naturligtvis klubbens randonneurmotor BeGe som i vanlig ordning arrangerat kvällen. Det var backspegel 2009, information 2010 och föredrag av Anna Adielsson från cyklingen genom Afrika samt Bengt Sandborgh om randonneurcykeln.

Det uppstod en spännande diskussion angående kvotering till 2011 års PBP. De 13 länder med högst deltagareantal 2007 kommer att få en begränsad kvot av startplatser. Detta har inte tidigare varit ett problem men intresset för loppet tycks ha ökat explosionsartat. Sverige kommer att tilldelas en startkvot beräknat på antal deltagare 2007. Men kvoten kommer också att påverkas av det totala antalet brevetkilometer som presteras i Sverige under 2010. För dig som vill vara säker på en startlapp kan det vara en klok sak att köra 20, 30 och 40 mils brevetet 2010. Den som har kört ett 40 milsbevet 2010 får nämligen anmäla sig till loppet några veckor tidigare än de som inte har något brevet alls under 2010. Herrarna Bengt Sandborgh och Bege Olsson var ändå bekymrade för att kvalificeringskriterierna inte skulle räcka till. Om det vill sig riktig illa behövs det fler uttagningsvariabler. Och det var här det uppstod en mycket lång och spännande diskussion. Här är några kriterier som föreslogs: Genomfört lopp 2007 pluspoäng, brutet lopp 2007 mindre pluspoäng eller varför inte minuspoäng. Ålder, gammal pluspoäng, Kvinna pluspoäng. Snabbast pluspoäng antal presterade randonneurkilometer 2010 eller varför inte totalt i livet, pluspoäng. Representanterna för randonneurstyrelsen (Sandborg och Olsson) fick det hett om öronen men höll sig kalla och tog klokt nog inte ställning till de många kvalificeringskriterierna som föreslogs.

Fika hos Hedbergs

Det var som vanligt god uppslutning på HCKs söndagsrunda. Efter en fin sjumilatur rullade vi in i stan och slog oss ned vid Hedbergs fikabord. Christer som efter flera år som motor för klubben nu tagit det lite lugnt sviker inte när det gäller att duka upp det traditionsenliga farsdagskaffet. TACK Hedbergs!

Höst eller?

Efter en go runda med HCK sitter man här och funderar över om det är höst eller? Alternativet skulle vara vinter men tempraturen på dagens runda var 7 grader, helt okej. Inte heller några vargar som ylar. Förr, när det var snö även här i Göteborg, var det ganska lätt att avgöra när vinten kommit. Då var november alltid en vintermånad.



Vi var ca 25 man som gav oss i väg från Klubblokalen idag. 70-80% hade "Vintercykeln" Ofta en hemsnickrad harv med skärmar och stänklappar. Några hade 20 watts lappar. Det var i vart fall den energimängd som jag uppskattade att det krävdes för att dra dem fram genom vinden. Vi var fem man som ville dra på lite och hade lämnat lapparna på hyllan. Efter 9 mil var jag hemma vid dörren igen. Glad över att november startat på ett bra sätt.

Cykla i Laos

I dag fick jag en rapport från min stora dotter Cajsa som åkt iväg på ett asienäventyr. Cajsa är född cyklist med väldigt bestämda krav på cyklar. Hennes cykelpasion är "Retro" det ska vara fixhojar. I Laos har hon fått tag i en cykel som ser lite retro ut. Här cyklar hon mellan byarna på landsbyggden och har precis fått påhugg som lärare i engelska för skolbarnen där.

Söndagstur med HCK!

Det blev en fantastisk 10-milare i dag. Nästan vindstilla och strålande solsken. Det var ca 40 HCKare som mötet upp vid klubblokalen kl 10.00. Många kända ansikten men också nytt folk. Cyklingen är på frammarsch. När jag slog igen källardörren vid kl 9.30 och slängde en förstulen blick på termometern så var det en minusgrad. Gick in igen och drog på långa ben över långbyxorna och hängde på en vindjacka till. Det var torr vägbana och min förhoppning var att det skulle bidra till att samla åtminstone tio dårar vid klubblokalen. Så kom det 40. Så var det inte för ett par år sedan. Ganska snabbt blev det plusgrader och efter det att jag anpassat käldseln så vill jag nog tro att denna tur på sitt sätt blev en höjdare.

I bra fart med trevligt sällskap klippte vi de tio milen med ett gemensamt leende på läpparna. Snabbgänget ledes av Joakim här i röd hjälm. En riktigt bra ledare stark nog för att hålla fart och för det mesta huvudet klart. Han bjöd visserligen gänget på en extra halvmil idag genom en oerhörd dold felnnavigering. Tuffe Stefan den gamle fjälljägaren var framgångsrik ledare för HCKs sub 8 satsning på årets Vätternrunda.

Snabbgänget bestod av ytterligare fem man varav en fick lite känningar av astma, vilket iofs var bra då snittfarten stannade vid behagliga 33 km/h.

Efter ca 6 mil Var det fika dags, Det brukar vara så på HCKs rundor. Alltid ett görgött bakelse på mitten. Ofta sitter de hårdaste gubbarna och sörplar vatten och snackar om fettförbränning, att späka sig och helst köra en femmilatur före frukost. Det märktes att säsongen på sätt och vis är över nu. Alla käkade bakelse och macka och njöt av den härliga SOLEN

Havsturen

Hade nästan givit upp hoppet om gott cykelväder. Lördagens 55 kilometerstur ut med västerhavet var rent gudomlig, härligt.

Så här långt har det varit bra

Det känns som det är dags att att avrunda säsongens 2009. Det kan säkert bli en och annan fin hösttur framöver. Det har varit ett fantastiskt fint och roligt cykelår. På försäsongen hade jag som främsta mål att ta mig upp till en fin form inför sverigetempot. Nu havererade sverigetempot efter 50 mil i Arvidsjaur men det var en suverän motivator. Rent styrkemässigt har jag nog aldrig varit i bättre form än 2009. Nu när det är det är dags att ställa i ordning träningsstudion i källaren så summerar jag ihop 830 mil, vilket är rekord. 8.25 på Vättern är också rekord. Nästan 40 snitt på milen vid årets klubbmästerskap också rekord. Inga vurpor vilket visserligen inte är rekord men väldigt skönt.

Träningsstudion (Visst är det tråkigt)

Förr om åren har jag lagt av så här års för att ägna mig åt att äta och spela schack. Jag har då oftast återhämtat mig lagom till jul. 10 kg tyngre och motiverad till nya krafttag. Mitt mål nu är att behålla min matchvikt på ca 86 kg för att till nästa säsong nå en idealvikt på 81-82 kg. Jag måste alltså fortsätta träningen under hösten. Planen är tre pass i träningstudion per vecka om ca en och tjugo var gång (AT-träning). Ett simpass om en timma och ett löppass. Löpningen brukar alltid resultera i någon skada. I vintras åkte jag på hälseneinflammation femte gången jag sprang. Sedan gäller det att ta vara på fina höstdagar och köra lite distanspass ute.

Chalmeristen cyklar!

Det är naturligtvis många chalmerister som cyklar. Men några utmärker sig mer än andra.

Den förste jag kommer att tänka på är Gustaf Dalén som föddes den 30 november 1869. Han växte upp på en bondgård i Stenstorp strax söder om Skövde. Dalén var redan som barn ett universalgeni. Han lagade trasiga redskap, gjorde tekniskt finurliga uppfinningar som fick folk i grannskapet att häpna. En god läromästare tycks han ha haft i sin far som inte heller var tappad bakom en vagn.

När Dalén var i 15 årsåldern fick han upp ögonen för cykeln. Han tyckte att det var den mest effektiva maskin han kunde tänka sig. Att med så ringa kraft uppnå en fantastisk hastighet var något helt nytt och revolutionerande. Dalén satte igång att bygga cyklar. Först en med två lika stora hjul sedan en höghjuling. När Dalén var 17 år gjorde han sina första försök som cyklist. Han fick så småningom upp fart och balans. Under en vådlig tur vurpade han dock in i en stengärdsgård. Styrändan satte sig i Daléns lår och han blev konvalescent under en period. Han arbetade då med att förbättra sina cyklar.

I början av 1892 bestämde sig Dalén för att bli ingenjör. Det fanns en ingenjörsutbildning i Borås som han på sommaren samma år bestämde sig för att åka ner till för en inspektion. Han hade dessförinnan gjort ett hastighetsprov. Detta genom att samtidigt som tåget avgick från Stenstorps station klockan 13.20. ge sig iväg på hojen mot Sörby, en sträcka på tre mil. Provet utföll till Daléns belåtenhet då han kom fram till Sörby station samtidigt som tåget, trots två felkörningar. Resan mellan Stenstorp och Borås var i det närmaste 20 mil tur och retur. Dalén klarade av sina ärenden i staden och var tillbaka i Stenstorp efter ett och ett halvt dygn. Dalén tyckte det var helt fantastiskt.

Gustaf Dalén började aldrig på ingenjörsutbildningen i Borås. Istället hade han fått korn på Chalmers i Göteborg och på hösten 1892 började han på skolan. Gustaf Dalén kom att utvecklas till en av Sveriges främsta uppfinnare och fick nobelpriset i fysik 1912. Ända fram till sin död 1937 var cykeln den mekaniska konstruktion som han beundade mest.

En annan chalmerist är Kristian Lindgren som började sina studier i fysik på Chalmers 1979. Han har kommit att utvecklas till professor och en hängiven superrandonneur. Som forskare inom, bland annat, området hållbar utveckling eller hur vi ska rädda jorden så åker han titt som tätt iväg på olika konferenser och seminarier. Det kan vara London eller Venedig eller som i förra veckan till Norrköping. Seminariet i Norrköping var på torsdagen. Helt i den Gustaf Dalénska andan tog Lindgren naturligtvis cykeln och trampade de 35 milen dit på onsdagen höll föredrag på torsdagen och cyklade hem på fredagen. Om jag inte förstått det helt fel så handlade seminariet om hur man ska visualisera åtgärder som minskar koldioxidutsläppen. Man kan anta att cykelturen gjorde större intryck än föredraget.

Polar CS 400

Eftersom jag normalt sett mer eller mindre lägger av med cykling så här års, blir fet och någon gång efter julbordet kommer igång igen, så sökte jag inspiration för att fortsätta hålla igång. Har cyklat ner mig från ca 95 kg i januari till ca 85 kg nu. Samma visa varje år, samma förbaskade jo-jo liv varje år. Jo! jag kanske kör lite lätt i september också men sedan har det varit god mat och villa som gällt i 3-4 månader. I ett desperat försök att hitta ny motivation och nya infallsvinklar köpte jag mig en Polar CS 4oo. En ny värld skymtar bakom dörren men frågan är om jag får upp den. Efter att ha ägnat en hel dag åt installation och förstå sig på 1000 funktioner som kan kombineras på 1000 sätt börjar jag förstå logiken. Cadd, puls, fart, höjd, temperatur, vikt, distans, snitt, ålder, vikt, syreupptagningsförmåga, ir-port, dataprogram, träningsprogram, intervall osv. allt detta och mycket mer med en manual på över 50 sidor och jag som hatar manualer. Någon som erövrat kunskapen och lätt och ledigt rör sig i polar CS 400s värld?

Tillbaks på vägen

Efter lite semester, segling med familjen, bärplockning och kalas med goda vänner så blev det riktigt gott cykelväder. Kör som vanligt för hårt efter uppehåll och blir som en död sill i benen efteråt.

Söndagsrunda med HCK:
I söndags var det dags för en 14 mila tur med HCK. Vi var ca tretio personer som samlades vid klubblokalen. Som vanligt delades gänget upp i tre fartgrupper 23, 26 och 29 km/h. Visserligen kallades 29-gruppen för ”snabba gruppen” vid uppropet men jag brukar hänga med där utan några större problem och valde min vana trogen den. Andra som vanligtvis väljer 29 gänget valde av någon anledning 26 gruppen. Jag förstod så småningom varför. Killarna drog i väg i en rätt hård fart, vi skulle ju ändå cykla 14 mil. Det var nya bekantskaper för mig i den 10 man starka gruppen. Samtliga grabbar hade rakade ben, var i 30 årsåldern eller yngre och flera av dem körde med i HCK race - Hisingens CKs tävlingssektion. Det var bara att bita i och på släta vägen gick det bra men i backarna sprutade mjölksyran ur öronen på mig medan grabbarna satt och småsnackade. 14 mil med ett snitt på 36,3 och detta kallas distansträning?! Kul men hårt.

Endorfinförgiftad på Gråborundan!
Dagens runda blev Gråboturen. En runda som nästan alltid blir föremål för att attackera gamla rekordkörningar. Den är 56 kilometer men själva attacksträckan eller temposträckan är 43 km. Det innebär att man har några kilometer att värma upp på och några att varva ner på. Kristian och jag hade talat om att ta en lugn tur. Min tanke var därför att undvika Gråbo. Men när vi strålade samman så hade han ändrat sig. Det var tydligen ”perfekta förhållanden för en attack på Gråbo”. Vi har kört denna Gårborunda i säker 12-13 år som partempo och nästan alltid med full fart. Partempo är både roligt och jag tror en bra träningsform. Vi brukar hamna på ett snitt mellan 35 och 36,5, det högre snittet uppnått vid ”perfekta förhållanden". Vi har ofta talat om att det borde gå att köra fortare, Kristian har tillexempel några tempokörningar över tre mil under 45 minuter. Och idag slog vi det gamla rekordet på 36,6 rejält: NYTT REKORD 37,8. Det är kul när gamla gubbbar bryter ny mark!

Sverigetempot: Riksgränsen - Arvidsjaur

Tågresan till Riksgränsen gick fint men redan på fredagsmorgonen började Kristian känna sig irriterad i halsen. En irritation som övergick i kraftig förkylning under loppets första dygn och som satte stopp för fortsatta äventyr i Arvidsjaur. Kristian var självklart tvungen att bryta för att undvika lunginflammation eller något ännu värre. Jag kände mig förhållandevis fräsch och bröt väl mest av det skälet att jag inte hade lust att fortsätta själv. Hela vårt upplägg gick ut på att vi tillsammans skulle hålla ett ambitiöst tidsschema för att komma fram till Smyghuk på ca 120 timmar. Vi låg trots Kristians förkylning, elak motvind de första 13 milen och en punka i fas med schemat. Jag övervägde att cykla vidare själv men kände mest olust inför tanken – min mentala förberedelse var uppbyggd på idén om ett oavbrutet partempo.

Kristian har sovit och ätit gott.

De femtio milen mellan Riksgränsen och Arvidsjaur var en av de finaste cykelupplevelser jag haft. Underbar natur upplevd i ambitiös komfortfart, perfekt cykeltemperatur ända fram till 2 tiden på natten då det blev kallt i vanlig ordning.

Sverigetempot!

"Packat och klart" om två timmar går tåget till Stockholm. Därifrån fortsätter resan med sovvagn till Riksgränsen. Väderprognosen ser bättre ut idag än tidigare mindre regn men motvind. Just nu ser det ut som at vi får motvind i bortåt hundra mil. 2- 6 s/m. Även om jag cyklat långt tidigare så är denna resa något helt nytt. Det har varit en del svåra beslut när det gäller vad jag ska packa med i cykelväskan. Just det osäkra väderläget gör att beredskapen måste höjas och packningen blir tyngre än vad jag från början avsåg.

60-milarn sitter hårt i kroppen.

Nu närmar sig Sverigetempot med stormsteg. Efter några dagars vila och lite snuva var det dags att försöka trampa igång benen. I torsdags och fredags var det bara segt. Ändan och benen är ur slag. Turbon vill liksom inte starta. Men idag kom jag i samspråk med en ny bekant, Alexander på Svanesundsfärgan. Han skulle åt samma håll som mig och var en riktig baddare på hojen. Och äntligen startade turbon, vi växeldrog de sex milen ner till Göteborg i en ruskig fart. Tack för den startgasen. Cykeln är nyvaxad och polerad, nya kransar och ny kedja. Packlistan ligger på storarumsbordet och ändras hela tiden efter nya infall och utfall. Väderprognosen är väl si så där en vecka före starten. Regn vid Riksgränsen och i Kiruna, vinden verkar svirra än hit än dit.



Men min söta fru backar upp mig ja rent av tror på mig. Och då ångrar jag att jag berättat att loppet också är en tävling. För jag vill inte lida så mycket som krävs för att vara med och fajtas om att komma först till Smygehuk. Tunga namn som Tony Mellsop, Gunnar Ohlanders, och Peter Tonér kommer förmodligen att köra fort om de är i form. Nej bättre är att försöka ta sig i mål någorlunda hel till kropp och själ även om det skulle ta 9 dygn som är maxtiden. Men det är klart om Kristian och jag får igång benen och kan köra inspirerat och om vädret är OK så kanske vi kan klämma oss ner till Smygehuk på under 6 dygn. Vi får se hur det utvecklar sig. På torsdag går tåget och på lördag klockan 06.00 går starten.

Startlista
1. Ove Nilsson, CK Distans, Malmö 2. Kristian Lindgren, Hisingen CK, Göteborg 3. Mikael Carlsson, Hisingen CK, Göteborg 4. Peter Tonér, CK Distans, Köping 5. Ingmar Nilsson, Trelleborgs CK, Tygelsjö 6. Kalle Abrahamsson, CK Distans, Linköping 7. Staffan Gereonsson, CK Distans, Garphyttan 8. Sven-Erik Olsson, CK Distans, Lund 9. Christian Sommer, CK Distans, Helsingborg 10. Tony Mellsop, CK Distans, Malmö 11. Göran Lundblad, Helsingborg 12. Krister Jönsson, Garphyttan 13. Gunnar Ohlanders, Järvsö

60-milaren

Det var för varmt. Det var för kallt. Det var perfekt.

Resan upp till Charlottenberg och norska gränsen startade vid 7 tiden på lördagsmorgonen. Det var en härlig gryning. Tunna stället på, alla bara delar insmorda med skyddsfaktor 30. Vi var i runda slängar 15 personer som skulle ut på äventyret. Resan går upp till Ljungskile och Uddevalla. Därefter i princip väg 172 till Norska gränsen via Bäckefors, Bengtsfors, Årjäng och Charlottenberg. Sedan är det samma väg hem. Enkelt, det behövs inte karta, bara att köra på. Men mycket backigt på vissa avsnitt.

Man är som en kalv på grönbete. Det riktigt spritter i benen. Vi var några stycken som kände på samma sätt. Kristian, Henrik, Åke och jag drog i väg i 35 knyck utan att tänka ett ögonblick på att vi skulle avverka 60 mil. Efter bara några kilometer var de förståndiga avhängda och vi fyra bara dundrade på och hade hur härligt som helst.

Strax söder om Ljungskile brakar det till i Henriks cykel. Framväxeln har lossnat från fästet och trasslat in sig i kedjan. Efter lite mekande visar det sig att Henrik har två val. Antingen att lägga av och rulla hem eller att köra hela vägen på stora kakan. Han valde utan omsvep det senare.

Det är alltigt lurigt att veta när man måste slå av på farten för att kroppen ska hålla. Speciellt när det är så varmt, kanske var det uppemot 30 grader. Man svettas mycket och salt/vattenbalansen kan komma i olag. Efter cirka tio mil såg jag saltutfällningar på Kristians tröja och då visste jag vad klockan var slagen. Han brukar få kramphugg och saltutfällningar ungefär samtidigt. Men som rutinerade superrandonneur löste Kristian de värsta problemen med salttabletter, vatten och försiktig körning. Det förefaller emellertid som att en obalans i salt/vattensystemet tar lång tid att få helt i ordning. Kristian fick nog mer eller mindre mixtra med detta resten av resan.

Efter mosbricka i Bäckefors och Årjäng var vi framme vid Eda Glasbruk vid Norska gränsen strax efter 7. Resan dit hade tag drygt 12 timmar vilket vi kände oss mycket nöjda med eftersom vinden hade varit ogynnsam, kommande från nordost. Efter bunkring i Charlottenberg drog vi vidare söder över till Årjäng. Här drack vi kaffe åt mosbricka igen och fyllde på vatten och matförråd. Nu förberedde vi också nattkörningen genom att ta på mer kläder, fixa ljus och reflexer. På toppen satte vi på den alldeles nya kombinerade vind och reflexvästen som BeGe designat. Kanon!

Natten blev så småningom mycket kall eller var det den jättevarma dagen som gjort oss känsliga för kyla. Hur som helst upplevde vi det som bara ett par plusgrader och vi frös som hundar fram på småtimmarna. Framåt tretiden hade Åke fått nog. Klok som alltid rullade han åt sidan och tog fram världens minsta sovsäck, tack och god natt så var vi bara tre. Strax där efter såg jag två vargar. Men ingen annan såg dem, synd.

Väl i Uddevalla blev det en efterlängtad frukost, mosbricka va klart. Sedan gäller det bara att komma hem. Det var några härliga timmars gryningscykling sedan kom värmen igen och det var tunga sista mil mot mål. En glass i Kode gjorde att det hela kändes ganska okej. Sedan vet man att varje tramptag tar en närmare duschen, ölen och sängen. Underbart.

Yosemite!

Före ett par månader sedan blev jag av med min ”jobbcykel”. Cykeln som var dag tog mig de sju kilometrarna från hemmet till jobbet var borta. I min ålder undrar man mycket över hur det är ställt med minnet. Och just då irrade jag omkring på cykelparkeringen och undrade om jag ställt cykeln någon annanstans eller? Efter en grundlig undersökning både i minnet och i den fysiska verkligheten stod det klart. Cykeln var stulen. Nu efter en tid av krishantering och cyklande på sonens racer var det dags för inköp av en ny ”jobbcykel”. Under min studie och yrkeskarriär har jag avverkat 8 stycken ”jobbcyklar” i olika prisklasser från 10 000:- och neråt. Jag har kommit fram till två väsentliga kriterier för inköp av en cykel som ska gå korta sträckor i staden, till jobbet, till affären osv. En cykel som ska gå i alla väder sommar som vinter.

1. Cykeln ska vara så billig som möjligt. Man kör slut på en billig cykel nästan lika fort som man kör slut på en dyr. Spårvagnsspår, trottoarkanter, salt och slask gör ingen skillnad på vad cykeln kostar. En finare cykel är som regel mer attraktiv för tjyven.
2. Jobbcykeln ska ha skärmar.


Biltemas Yosemite uppfyller båda kriterierna. För 1699:- får man en cykel som rullar lika bra som de flesta andra hojar i jobbcykelsegmentet. Man får också 21 växlar, pakethållare och en sadel som inte går att sitta på. Men det är lätt fixat med en gammal avlagt racersadel. Och så får man skärmar.
En annan sak är att jag inte kan fatta hur man kan köpa en cykel så billigt med kvitto och moms och transport från Kina och allt!?

På lördag är det dags för 60-milaren. Charlottenberg t.o.r. Och då råder andra kriterier för val av cykel. Man kan kort säga att det är tvärsemot dem som gäller för jobbcykeln.

Vätternrundan!

När klockan ringer 03.25 så har jag sovit 2-3 timmar. Det är alltid svårt att somna när man ska ut på ett tidigt race. Och ambivalensen från dagen innan finns kvar. Tittar ut genom fönstret. Uppehåll, känns hyggligt varmt. Robotmässigt tar jag beslutet. Tunna stället, lida, göra ont… sub 8. Alternativet är en komfortkörning där sluttiden inte betyder något. Eva, Sofia, Lisa och Kristian vars startid är 40 minuter efter min kommer upp lagom för att önska lycka till. Efter de ömsesidiga varningsord, kör försiktigt och ta det lugnt… ja ni vet, så skildes vi åt.

I startfållan 04.10 är det tyst. De som försöker prata gör det med darr på rösten och det är inte på grund av kyla. Sammanbitna gubbar rullar iväg. Kollar in var jag har Lars Pennman sub8s lok och Stefan Gunnarson, kapten. Så fort motorcykeln går åt sidan börjar den belgiska kedjan jobba. Vi är ca 16-17 man som drar igång ett rasande temp. Sub 9 hänger på. Efter några mil börjar det regna igen. Humöret sjunker men inte farten. Vid kontrollen i Gränna har vi snittat 41,8. Det går bra men inte ett ord yttras i kedjan förutom att någon då och då skriker HÖGER och lite senare ett tyst tack. I Jönköping meddelar någon att vi kör på sub 7.30 schema. Jag känner mig pigg och blir en aning förvånad när kedjan spricker och gubbarna börjar rulla. Efter någon minut når budskapet fram David Engel, också ett lok, har fått punka. Efter lite snabbt resonemang bestämmer sig gruppen för att köra vidare. Passerar Fagerhult i ursinnig fart och nu börjar jag känna mig lite slak. Läger mig bakom grindvakten för att käka en banan som av någon anledning hela tiden vill ner i mina andningsorgan. Vi drar igenom Hjo och här någonstans börjar jag ana att jag fått punka på bakhjulet, pyspunka. Efter ytterligare en mil har aningen övergått i visshet och jag rullar besviken åt sidan. Det låga däckstrycket är också en delförklaring på att det gått allt tyngre de senaste milen.

En servicebil stannar men inte för att hjälpa mig. Nä då! har inte ens en riktig fotpump att bidra med. Efter lite gafflande med dem fixar jag punkan på rekordfart. Väl ute på vägen igen känner jag att rytmen är kvaddad och modet är demoraliserat. Tuggar på i min egen takt. Försöker tänka nytt. Det borde inte vara något problem att slå mitt gamla pers på 8.45. Borde också kunna gå att knäcka cykelkompisen Kristians pers på 8.35. Med ny målbild i sikte går cyklingen lättare. Så småningom kommer också ett nytt gäng som jag hakar på. De sista milen från Medevi och in i mål så får jag soppatorsk. 30 mil på tre liter sportdryck är i minsta laget. Kommer i mål på 8.25 nöjd och besviken på en och samma gång. Sub 8 gubbarna kör in på mellan 7.49 och 8.03.
På kvällen äter vi världens största pizza och alla är jättenöjda med sin körning. Vår gemensamma uppfattning var att årets runda hade varit blöt och lite ruggig men med +vind. Detta bidrog till att alla runt bordet slaget sina personliga rekord rejält.

Konsten att styra med axlarna!

Lördagens 40-milare gick öster ut. Först mot Jönköping via Borås och Gällstad. Sedan söder ut några mil till Vaggeryd och sedan mot Göteborg igen. Det var ett helt fantastiskt väder. Lätta fina vindar först emot sedan 20 mil i ryggen. Det 15 man starka startfältet höll ihop 12-13 mil. Det gick riktigt lugnt men trots det började så småningom ordet ”Lucka” återupprepas i vart och vartannat motlut. Och det är många backar på denna bana. Rytmen stördes och Lars Pennman, Henrik Eliasson och jag kom överens om att köra vidare. Vi fick så småningom in ett härligt tempo och en god rytm som räckte hela vägen hem. Men innan dess höll det på att gå riktigt illa. Jag har nog aldrig varit så nära att krascha. I en skön nerförsbacke satt jag lite lojt och åkte med. Fart kanske 55-60. Min tunga kropp bruka allt som oftast dirigeras ut i körbanan, bort från rullen för att vindbromsa. Då hände det. Ett osedvanligt kraftigt gupp fick mig att tappa styret. Kroppen rasade ner på styret, tänderna slog i tempostyret och axlarna placerade sig med en dov smäll på styrinrättningen. Frågan är om jag inte körde på endast framhjulet ett par sekunder. Hur detta känns är helt omöjligt att beskriva men man blir rädd. På något outgrundligt sätt lyckades jag pö om på få ordning på ekipaget. Sådana här små incidenter är nyttiga för att inte slappa till sig i säkerhetstänket på hojen.


Fick några fina bilder på mina medresenärer Lars Loket Pennman med ett förflutet som tävlingsåkare i CK Bure. Samt den rutinerade Henrik Eliasson som inte ville vara med på bild.

Intensivträning

Vad är intensivträning? Jo Det är en himla rolig träningsform som Johan Lafin kör för HCKs räkning. Alla kan vara med. Under de 55 km som banan är lång har Johan lagt olika övningar. Belgisk kedja, partempo och tävling: först i mål vinner. I dag var det 40 personer som kämpade tillsammans.

Talade med Grand old man Thomas Westlund som brukar ta hand om klubbens nybörjare. Han var glad som en tonårspojke över att få rejsa med.

HCK samlade 90 pers på söndagsrundan

Helt suverän dag med 90 startande på en fin 13 mila runda. Jag åkte med 29+ gänget vilka i starten omfattade 25 man. Efter kaffe och smörgås, halvvägs vid Bertilssons stuga, var det många pigga ben. Det är meningen att en sådan här distansträningsgrupp ska hålla ihop från start till mål. Man kan välja på 23, 26 eller 29 km/h. Tanken är väl att cyklisten ska välja en fartgrupp som passar den egna styrkan. Och ingen av de som körde med 29 gruppen hade valt fel om inte just en handfull killar med pigga ben började köra entusiastiskt. Farten drogs naturligtvis upp, till att börja med av alla. Rullsnittet tickade upp till 33,5 km/h, folk droppade av och vid målet var det 8 man kvar. Pö om pö samlade gänget ihop sig och det var inga sura miner från avhängda cykelkamrater.

Leo! Min idol!!
Måste bara passa på att kort presentera min idol Leo som jag lyckades plåta vid starten på dagens runda. Leo är 73 år och var år 2007 Sveriges genom tiderna äldste startande i Paris-Brest-Paris (tror jag). Han har genomfört loppet tre gånger. Leo är ett unikum. När han för 20 år sedan ramlade ner från en byggnadsställning och slog sönder ryggen hade han knappt suttit på en cykel. Efter lång konvalescens blev han övertalad av en kompis att i rehabsyfte börja cykla. I dag cyklar han KANON.

Skum 30 milare

HCK samlade knappt 20 personer till söndagens 30 milare vid Premmacken i Järnbrott. Vädret såg ut att bli bra. Solsken, varmt och fördelaktiga vindar var utlovat. Visserligen motvind till Borås men sedan skulle vi i stort sett ha vinden med oss resten av turen. Vi tuggade käckt och modigt på de första 8 milen tryggt förvissade om att det sedan skulle vara slör och läns. Väl framme i Borås gick det upp för oss att vinden vridit mot syd och det blev ytterligare 10 hårda mil i mot och sidvind. Väl ner i Ätran hade vi fem mil ut till Varberg och för första gången fick gruppen slöra i härliga farter mellan 40 och 45. Men redan efter 2 mil började det blåsa emot igen. Havsbrisen och tre riktigt hårda mil ut till kusten. Från Varberg och hem blev det sedan rätt okej körning då vi fick vinden mer bakifrån än framifrån. Rullsnitt 30,5 var bra och skapades av disciplinerad och solidarisk körning av 8 lagspelare.

På en sådan här tur blir det uppenbart hur den mentala inställningen påverkar hur väl man ska klara utmaningen och hur upplevelsen gestaltar sig. Är man inställd på grisväder och på att kriga en dag eller ett dygn så klarar man det mesta. Men i går var det tungt måste jag säga. När jag startade med attityden ”lätt som en plätt” och förutsättningarna ändrade sig och blev mycket mer krävande än vad jag förväntat så blev körningen så småningom slitsam. När jag nu i efterhand funderar över detta så var det vädermässigt en fin 30 milare med något ogynnsam vind.

Dags att komma igång igen

Det är hårda tider för cyklister. Cykelinfluensan har dragit fram över landet. Det är en lurig förkylning som sätter in precis när formen börjar komma. Själv drabbades jag hårt. Var sängliggande förra helgen, var faktiskt på väg att dö enligt min fru. Hosta, feber och illamående. Det började på tisdagen för 12 dagar sedan, klarade de sista dagarna på jobbet med magnecyl sedan sängläge. Började känna mig kry i början av veckan men dras allt jämt med en elak hosta. Flera av mina cykelbekanta har sprungit på samma förkylning, långdragen hosta som saboterar alla träningsupplägg. Sub 8 på Vättern var sedan tidigare ett ambitiöst mål, i överkant på min förmåga även om alla förutsättningar skulle vara perfekta. Jag bör nog se Vättern som ett inspirerande träningspass för att komma i någorlunda god form till Sverigetempot nu. Hur som helst är det dags att lite försiktigt komma ut och rulla på vägarna igen.

I lördags körde vi (HCK) en 30-milare. Gbg -Trollhättan-Vårgårda-Fristad-Alingsås-Gbg. Det var ett härligt väder, benen kändes pigga och det var premiär för det tunna stället. Rullsnitt på 28,5 km/h. är bra. Det var snacktempo 60-70% av sträckan.

Paris Brest Baris 2007

Här är jag i Loudéac på väg tillbaka till Paris. Efter ca 90 mil på hojen är det lite drygt 30 mil kvar till mål.