60-milaren

Det var för varmt. Det var för kallt. Det var perfekt.

Resan upp till Charlottenberg och norska gränsen startade vid 7 tiden på lördagsmorgonen. Det var en härlig gryning. Tunna stället på, alla bara delar insmorda med skyddsfaktor 30. Vi var i runda slängar 15 personer som skulle ut på äventyret. Resan går upp till Ljungskile och Uddevalla. Därefter i princip väg 172 till Norska gränsen via Bäckefors, Bengtsfors, Årjäng och Charlottenberg. Sedan är det samma väg hem. Enkelt, det behövs inte karta, bara att köra på. Men mycket backigt på vissa avsnitt.

Man är som en kalv på grönbete. Det riktigt spritter i benen. Vi var några stycken som kände på samma sätt. Kristian, Henrik, Åke och jag drog i väg i 35 knyck utan att tänka ett ögonblick på att vi skulle avverka 60 mil. Efter bara några kilometer var de förståndiga avhängda och vi fyra bara dundrade på och hade hur härligt som helst.

Strax söder om Ljungskile brakar det till i Henriks cykel. Framväxeln har lossnat från fästet och trasslat in sig i kedjan. Efter lite mekande visar det sig att Henrik har två val. Antingen att lägga av och rulla hem eller att köra hela vägen på stora kakan. Han valde utan omsvep det senare.

Det är alltigt lurigt att veta när man måste slå av på farten för att kroppen ska hålla. Speciellt när det är så varmt, kanske var det uppemot 30 grader. Man svettas mycket och salt/vattenbalansen kan komma i olag. Efter cirka tio mil såg jag saltutfällningar på Kristians tröja och då visste jag vad klockan var slagen. Han brukar få kramphugg och saltutfällningar ungefär samtidigt. Men som rutinerade superrandonneur löste Kristian de värsta problemen med salttabletter, vatten och försiktig körning. Det förefaller emellertid som att en obalans i salt/vattensystemet tar lång tid att få helt i ordning. Kristian fick nog mer eller mindre mixtra med detta resten av resan.

Efter mosbricka i Bäckefors och Årjäng var vi framme vid Eda Glasbruk vid Norska gränsen strax efter 7. Resan dit hade tag drygt 12 timmar vilket vi kände oss mycket nöjda med eftersom vinden hade varit ogynnsam, kommande från nordost. Efter bunkring i Charlottenberg drog vi vidare söder över till Årjäng. Här drack vi kaffe åt mosbricka igen och fyllde på vatten och matförråd. Nu förberedde vi också nattkörningen genom att ta på mer kläder, fixa ljus och reflexer. På toppen satte vi på den alldeles nya kombinerade vind och reflexvästen som BeGe designat. Kanon!

Natten blev så småningom mycket kall eller var det den jättevarma dagen som gjort oss känsliga för kyla. Hur som helst upplevde vi det som bara ett par plusgrader och vi frös som hundar fram på småtimmarna. Framåt tretiden hade Åke fått nog. Klok som alltid rullade han åt sidan och tog fram världens minsta sovsäck, tack och god natt så var vi bara tre. Strax där efter såg jag två vargar. Men ingen annan såg dem, synd.

Väl i Uddevalla blev det en efterlängtad frukost, mosbricka va klart. Sedan gäller det bara att komma hem. Det var några härliga timmars gryningscykling sedan kom värmen igen och det var tunga sista mil mot mål. En glass i Kode gjorde att det hela kändes ganska okej. Sedan vet man att varje tramptag tar en närmare duschen, ölen och sängen. Underbart.