Konsten att styra med axlarna!

Lördagens 40-milare gick öster ut. Först mot Jönköping via Borås och Gällstad. Sedan söder ut några mil till Vaggeryd och sedan mot Göteborg igen. Det var ett helt fantastiskt väder. Lätta fina vindar först emot sedan 20 mil i ryggen. Det 15 man starka startfältet höll ihop 12-13 mil. Det gick riktigt lugnt men trots det började så småningom ordet ”Lucka” återupprepas i vart och vartannat motlut. Och det är många backar på denna bana. Rytmen stördes och Lars Pennman, Henrik Eliasson och jag kom överens om att köra vidare. Vi fick så småningom in ett härligt tempo och en god rytm som räckte hela vägen hem. Men innan dess höll det på att gå riktigt illa. Jag har nog aldrig varit så nära att krascha. I en skön nerförsbacke satt jag lite lojt och åkte med. Fart kanske 55-60. Min tunga kropp bruka allt som oftast dirigeras ut i körbanan, bort från rullen för att vindbromsa. Då hände det. Ett osedvanligt kraftigt gupp fick mig att tappa styret. Kroppen rasade ner på styret, tänderna slog i tempostyret och axlarna placerade sig med en dov smäll på styrinrättningen. Frågan är om jag inte körde på endast framhjulet ett par sekunder. Hur detta känns är helt omöjligt att beskriva men man blir rädd. På något outgrundligt sätt lyckades jag pö om på få ordning på ekipaget. Sådana här små incidenter är nyttiga för att inte slappa till sig i säkerhetstänket på hojen.


Fick några fina bilder på mina medresenärer Lars Loket Pennman med ett förflutet som tävlingsåkare i CK Bure. Samt den rutinerade Henrik Eliasson som inte ville vara med på bild.

Intensivträning

Vad är intensivträning? Jo Det är en himla rolig träningsform som Johan Lafin kör för HCKs räkning. Alla kan vara med. Under de 55 km som banan är lång har Johan lagt olika övningar. Belgisk kedja, partempo och tävling: först i mål vinner. I dag var det 40 personer som kämpade tillsammans.

Talade med Grand old man Thomas Westlund som brukar ta hand om klubbens nybörjare. Han var glad som en tonårspojke över att få rejsa med.

HCK samlade 90 pers på söndagsrundan

Helt suverän dag med 90 startande på en fin 13 mila runda. Jag åkte med 29+ gänget vilka i starten omfattade 25 man. Efter kaffe och smörgås, halvvägs vid Bertilssons stuga, var det många pigga ben. Det är meningen att en sådan här distansträningsgrupp ska hålla ihop från start till mål. Man kan välja på 23, 26 eller 29 km/h. Tanken är väl att cyklisten ska välja en fartgrupp som passar den egna styrkan. Och ingen av de som körde med 29 gruppen hade valt fel om inte just en handfull killar med pigga ben började köra entusiastiskt. Farten drogs naturligtvis upp, till att börja med av alla. Rullsnittet tickade upp till 33,5 km/h, folk droppade av och vid målet var det 8 man kvar. Pö om pö samlade gänget ihop sig och det var inga sura miner från avhängda cykelkamrater.

Leo! Min idol!!
Måste bara passa på att kort presentera min idol Leo som jag lyckades plåta vid starten på dagens runda. Leo är 73 år och var år 2007 Sveriges genom tiderna äldste startande i Paris-Brest-Paris (tror jag). Han har genomfört loppet tre gånger. Leo är ett unikum. När han för 20 år sedan ramlade ner från en byggnadsställning och slog sönder ryggen hade han knappt suttit på en cykel. Efter lång konvalescens blev han övertalad av en kompis att i rehabsyfte börja cykla. I dag cyklar han KANON.

Skum 30 milare

HCK samlade knappt 20 personer till söndagens 30 milare vid Premmacken i Järnbrott. Vädret såg ut att bli bra. Solsken, varmt och fördelaktiga vindar var utlovat. Visserligen motvind till Borås men sedan skulle vi i stort sett ha vinden med oss resten av turen. Vi tuggade käckt och modigt på de första 8 milen tryggt förvissade om att det sedan skulle vara slör och läns. Väl framme i Borås gick det upp för oss att vinden vridit mot syd och det blev ytterligare 10 hårda mil i mot och sidvind. Väl ner i Ätran hade vi fem mil ut till Varberg och för första gången fick gruppen slöra i härliga farter mellan 40 och 45. Men redan efter 2 mil började det blåsa emot igen. Havsbrisen och tre riktigt hårda mil ut till kusten. Från Varberg och hem blev det sedan rätt okej körning då vi fick vinden mer bakifrån än framifrån. Rullsnitt 30,5 var bra och skapades av disciplinerad och solidarisk körning av 8 lagspelare.

På en sådan här tur blir det uppenbart hur den mentala inställningen påverkar hur väl man ska klara utmaningen och hur upplevelsen gestaltar sig. Är man inställd på grisväder och på att kriga en dag eller ett dygn så klarar man det mesta. Men i går var det tungt måste jag säga. När jag startade med attityden ”lätt som en plätt” och förutsättningarna ändrade sig och blev mycket mer krävande än vad jag förväntat så blev körningen så småningom slitsam. När jag nu i efterhand funderar över detta så var det vädermässigt en fin 30 milare med något ogynnsam vind.

Dags att komma igång igen

Det är hårda tider för cyklister. Cykelinfluensan har dragit fram över landet. Det är en lurig förkylning som sätter in precis när formen börjar komma. Själv drabbades jag hårt. Var sängliggande förra helgen, var faktiskt på väg att dö enligt min fru. Hosta, feber och illamående. Det började på tisdagen för 12 dagar sedan, klarade de sista dagarna på jobbet med magnecyl sedan sängläge. Började känna mig kry i början av veckan men dras allt jämt med en elak hosta. Flera av mina cykelbekanta har sprungit på samma förkylning, långdragen hosta som saboterar alla träningsupplägg. Sub 8 på Vättern var sedan tidigare ett ambitiöst mål, i överkant på min förmåga även om alla förutsättningar skulle vara perfekta. Jag bör nog se Vättern som ett inspirerande träningspass för att komma i någorlunda god form till Sverigetempot nu. Hur som helst är det dags att lite försiktigt komma ut och rulla på vägarna igen.