Nedryckt och Uppryckt!

Det finns specialister som cyklar långt utomhus fick jag klart för mig. Kikade runt lite på olika hemsidor och fann rapporter här och där om Tour de Oetzi - Mälaren runt, 34 mil i helgen. Vet inte om jag blev inspirerad eller knäckt. Det var faktiskt några som trampade sig runt i kyla och snöglopp. Själv känner jag mig mer nerryckt än uppryckt. Nedryckt i källaren, på trainern och matar på några mil i veckan, inte tillräckligt för att hålla vikten men tillräckligt för att hålla i gång.
Gunnarssons cykelmiddag i lördags var emellertid väldigt uppryckande. Han bjöd in ett gäng PBP-cyklister med sällskap till en festmåltid. Gott att äta och mycket att dricka. Jag kan meddela att det blev mest cykelsnack. Och mycket snack om PBP. Hur skall man träna och vilket är bästa sätt att ta sig an loppet. Hur som helst, framåt midnatt så var all övertygade om att 60 timmar var fullt möjligt att klara. Utom möjligtvis Låket som inte sa något, en tystnad som av några tolkades som om 50 timmar skulle vara möjligt för vissa. När vi sansat oss något var vi överens om att man cyklar PBP ca 20-30% snabbare över en flaska vin än i verkligheten.

Hybris!

Lika trött som hojen ser ut lika slut var jag efter gårdagens körning med HCK. Vi var väl en 30-35 pers som samlade ihop oss vid Ericsson. Gamle goe Leo, en förebild på ca 75 bast, var i fin form och vem sjutton vet var han befinner sig i augusti nästa år. Jag har väl fått hybris, drog i väg med snabba gruppen. Bergis 32-snitt på en av de mest kuperade rundor över 15 mil som går att hitta i omgivningarna. Detta trots att jag var bakis men glad. Efter ca 7 mil var jag krokig på ett sätt som jag inte varit på flera år och efter 10 kastade jag in handduken. Bussige Låket drog hem mig. Tack Åke! En nyttig erfarenhet, min puls tog sig två slag förbi maxpuls i ett par backar, ny maxpuls 182. Det var flera år sedan jag såg den siffran på mätaren. Det har varit väldigt lite träning den senaste månaden nästan bara promenadcykling till jobbet. Ett kvitto på vad utebliven träning ger fick jag. Hybrisen från försommaren och sommarens fina form har försvunnit men kan väl byggas upp igen tänker jag.

En 27e plats

En norrman tar guld på världsmästerskapen på cykel En dansk tar silver på världsmästerskapen på cykel. I Sverige åker killarna dit för vårdslöshet i trafik. Grattis Norge!

Två humörsänkare

Läs inte det här om du vill förbli på gott humör.
Känner mig riktigt negativ idag. Först läste jag i GP att en cyklist vid namn Andreas Grass blivit fälld för vårdslöshet i trafik trots att det var bilisten som körde på honom. Det skedde en bit utanför Lund. Bilisten blev helt frikänd. Skälet skulle ha varit att A valde att köra på vägen istället för på cykelbanan. Helt absurt, hoppas att han överklagar ända upp till högsta domstolen. Det förefaller ju som om bilarna har fritt fram att meja ner cyklister så fort de väljer bort en cykelbana. Att välja vägen framför cykelbanan sker ju hela tiden när man är ute och trampar och det är dessutom inte olagligt. Om du överklagar Andreas så håller jag tummarna för dig!
Den andra humörsänkaren hörde jag på min cykelradio på väg till jobbet "Alberto Contador fast för doping" Det är mycket motvind just nu

Kedjebrott och reparation

I förra veckan skulle jag köra en kvällstur med HCK. Det var fint väder och många nya ansikten blandade sig med vana HCKare. Efter ca 2,5 mil drog jag av kedjan i en uppförsbacke. Den hade väl varit drivlina i ca 200-300 mil. Jag fick hjälp av bussiga cykelkompisar med en kedjebrytare, goda råd och handräckning. Tur! Jag har aldrig råkat ut för kedjebrott tidigare, heller aldrig någon jag cyklat tillsammans med har åkt på det. Därför har jag inte haft med kedjebrytare på mina cykelturer. Efter det att jag fixat ihop kedjan igen upptäckte jag att även framväxeln fått sig en smäll och behövde justeras. När jobbet var klart valde jag att rulla hem i maklig takt och ta det lugnt uppför. Nu är hojen försedd med ny kedja och framväxeln är tillbockad och finjusterad. En liten kedjebrytare finns nu alltid med i reparationskittet. På gårdagens körning kunde jag glädjande nog konstatera att den gamla kassetten klarade av den nya kedjan utan att rappa ur. Tur! för Kristian och jag försökte i vanlig ordning jaga livet ur varandra på den kuperade Olofstorparn.

Treklövern

Den småländska treklövern gick av stapeln på torsdagsmorgonen klockan 06.00. Det började med en punka, alla 27 startande väntade solidariskt på att reparationen skulle bli klar. 06.15 drog gänget iväg. Det blev givetvis en spontan uppdelning i olika fartgrupper på en gång.

Den som organiserat det hela var Bengt-Göran Olsson (BeGe) en riktig randonörveteran och huvudsaklig kullturbärare av den västsvenska randonörtraditionen. 100-milaren var ett fantastiskt arrangemang. På vandrarhemmet i Norrahammar strax söder om Jönköping var trivsel och service i toppklass. Idén med att ha vandrarhemmet som bas var att man vid två tillfällen, förutom start och mål, under loppet passerade vandrarhemmet. Man kunde då äta, duscha och byta kläder + sova om man ville. Banan var lagd på de finaste vägar man kan tänka sig och såg ut just som en treklöver. Först en slinga på 37,5 mil norr ut, runt Vättern med vändpunkt i Askersund. Andra slingan på 33 mil gick öster ut upp till Tranås via Vimmerby och Vetlanda till Barnarp. Tredje slingan på 30 mil gick sydväst ut via Lagan och Svenljunga till målet i Norrahammar. Vädret var perfekt hela tiden förutom ett skyfall med åska som sinkade oss något på fredagseftermiddagen. Det var varmt och gott samt svaga vindar som oftast tycktes komma bakifrån, bättre kan det knappast vara.

Jag hade bestämt mig för att köra denna hundramilare på ett gemytligt sätt, lugnt och fint. Det blev därför viktigt att undvika snabbgruppen som i och för sig är rolig att hänga med men detta lopp ville jag köra på ett annat sätt. Se mig omkring, stanna när man vill, äta gott och inte stressa. Kristian som jag vanligtvis kör tillsammans med har en inbyggd GPS i skallen och när han meddelade att han skulle lotsa Eva in i mål så lät det som rätt fart och rätt anslag. Min tanke var att försöka avverka hela loppet på ca 65-66 timmar. Det skulle innebära en lagom fart, hyggligt frekventa bensträckare och matpauser samt sömn var natt. Det skulle så småningom visa sig att schemat höll mycket bra.

Eva är i princip helt ny i randonörleden har kommit som ett stjärnskott och klarade de hundra milen galant, skavanker här och där men inte tillstymmelse till att vika ner sig. Det kan vara så att PBP hägra och kanske blir en ny utmaning.

På första slingan gick det undan i bra fart på släta vägen och lungt uppför. Vinden i ryggen för det mesta och allas humör på topp; En och annan som chansat och startat lite halvskadade eller med för få träningstimmar blev orolig och funderade redan här på att slänga in handuken. Såsmåning om var det väl sju åtta stycken som gjorde det men inte förrän efter andra slingans mycket krävande terräng. Mer kuperat landskap än småländska höglandet får man leta efter. Upp och ner hela tiden och ett helt otroligt skyfall med åska sinkade oss rejält. Sträckan tog lite längre tid än jag på förhand skissat på vilket gjorde att starten för tredje slingan senarelades en timma. Tredje slingan betades av utan några bekymmer ända fram tills det var ca 4 mil kvar. Vi hade redan börjat varva ner när Kristian får punka. Det tar lång tid att laga en punka när man cyklat ca 95 mil men det gör liksom inget. Strax därefter kommer vi fram till en skylt som meddelar att bron som vi ska över om tre km är avstängd. "Följ avisningarna" pilar ska visa vägen för att komma på spåret igen. Det visar sig bli en omväg och en extra mil. Efter samtal med lokalbefolkningen får vi klart för oss att det nog går att komma över bron med cyklarna den är avstängd för bilar. Va bra säger vi och kör ner till bron som visar sig vara borta. Det enda fordon som kan ta sig över är helikopter. Senare visar det sig att snabbgruppen med livet som insatts faktiskt hade lyckats att ta sig över eller så hade de rekvirerat en helikopter. Det var bara att vända och ta sig an omvägen. En situation som då var mycket tråkig och motbjudande men som nu i efterhand blir lite komisk.

Vi snurrade runt på slingorna, de 100 milen som till slut blev 102 på 68 timmar. Ungefär som jag hoppats på och kalkylerat med.

BeGes 100 milare

HCK ordnar med en 100 milare. Det är redan nu 25 personer som i år kört ett 100 mils-brevet i landet. Med BeGes 100 milare kommer ytterligare 28 personer att starta och förhoppningsvis fixar de flesta det trots lite taskig väderprognos. Tidigare år har det varat några enstaka som tagit sig an denna distans. Något toppår kanske 15 -20 personer. Nu ser det ut som om det kan bli över 50 personer. Kvalificering till PBP nästa år är förmodligen den huvudsakliga drivkraften. På torsdagsmorgonen går starten.

Små turer !

Efter en månads rehab och segling var det i förra veckan dags för cykling igen. Först körde jag två pass om vardera 9 mil. Landet t.o.r. Lugnt och fint, varmt och gott. Vänster knä gnällde lite i uppförsbackarna, kändes inte trasigt men vid kraschen fick knäna var sin smäll och det var rester från den som irriterade när jag tog i. I går tog Kristian och jag en 5-milare på Orust. Bra fart här och där. Det känns bra att cykla igen, dock med en något större vaksamhet. En vanlig vurpa kan jag säkert fördraga, men utan hjärnskakning isåf, tack.

Semester

Nu är det segling som gäller ett tag. kvartade över på Ön Mönster i natt. Det var ganska tuff sjögång i går och 10-12 sek/m vilket gjorde att resan som var planerad mot Varberg blev lite kortare. Har åkt på en förkylning men är annars vid mycket gott mod.

Nog blev årets Vättern en ovanlig och en spännande erfarenhet. Jag kom hem nu. Efter att ha startat med HCKs hårda sub 8 gäng och gått med i det tempot ner till Gränna kom Happygänget som vi hakade på. Jag hamnade långt bak i svansen och fick slita ont när gummibandseffekten var som starkast. Kopplade losss från denna megaklunga ett par mil från Jönköping och körde själv vidare i motvinden. Pö om pö bildades nya konstellationer och efter Jönköping gick jag med i ett stor gäng en salig blandning av cyklister från olika håll. Farten blev bra i medvinden och sub 8 låg klart inom räckhåll för mig strax innan Hjo då Kraschen hände. Jag kommer inte ihåg ett dugg av vad som hände, HCK kollegan Tennce har berättat att killen framför oss gick på hjul och vurpade. vi hade ingen chans att hålla undan. i ca 41 km/h. Tennce slog näsa och mun i asfalten men klarade tänderna bra. slog sönder handlederna. Jag hade landat på vänster axel och fått över mig efterkommand cyklister. Ett knä eller liknade släkte ljuset mitt och slog av okbenet på kinden. Vi var tre som fick åka ambulans. Själv blev jag fraktad till Skövde sjukhus där nitisk sjukvårdspersonal klippte sönder mina cykelkläder vars värde uppskattas till ca 5000:- har i efterhand fått klart för mig att försäkringen tar den förlusten. Cykeln klarade sig till min glädje nästan helt utan en skråma. På sjukhuset så blev det rönken och operation. Okbenet lyftes på plats av en skicklig kirurg i måndags. Sedan var det ny röntgen och observation innan dagens hemtransport.

Vättern 09.32

Det mest spännande i år. Vättern på 8 timmar eller så fort det går. I höstas var det många HCK,are som ville vara med i klubbens sub 8 satsning. Det blev en väldig diskussion om rätten till plats i den snabba gruppen med startid 09.32. HCK hade 30 platser och när debatten var som hetast lät det som om minst 60 man ville vara med och köra på snabba tider från 7.30 till 9.00 timmar. Idag är det 16-17 man kvar i en ostyrig grupp som vill cykla på en något odefinierad tid under 8 timmar. Buden är 7.59-7.55-7.42 och kanske några sitter på idén om att försöka nå 7.36. Hur som helst resoneras det just nu över många spännande möjligheter. Den plan som tycks ha störst uppslutning är att köra på ett 7.42 schema till Jönköping för att där någonstans haka på Happygänget. Om då Happy håller sitt schema och folk orkar gå med så är man i mål på 7.36. Ett annat alternativ är att slå följe med den drygt 20 man stark besättningen Bitwise som också startar 09.32. Deras målsättning är att köra på 7.59. Men kan tänka sig att samköra med HCK på det något snabbare 7.42 schemat till dess Happy kommer för att då koppla loss och fortsätta själva. Ännu är inte sista ordet sagt om hur det blir. Ytterligare ett alternativ är att HCK-gänget försöker köra hela vägen själva på ett 7.42 schema. Problemet är att det kanske är för få riktigt starka killar som orkar ta vind de sista 10 milen.
Själv är jag nöjd om jag sitter kvar på cykeln och kan gå under mitt personliga på 8.25 från förra året. Men jag kommer att bidra med alla de watt som kroppen kan prestera för det ännu inte bestämmda gemensamma målet. Kanske räcker det till en bit under 8

40-mil "Södra"

Sällan får man en hel cykeldag under helt exemplariskt förhållanden. Precis lagom varmt, svaga vindar, fina vägar som slingrar i ett sommarsverige när det är som vackrast och bästa tänkbara färdkamrater. Det södra 40 mils brevet går ut med kusten till Halmstad via Varberg och Falkenberg. Banan viker sedan in mot Hyltebruk, över Svenljunga till Borås och hem.

Vid starten på Prem i Järnbrott slöt 20-25 friska randonörer upp klockan 7. De flesta startade i tunna stället. Efter ca en mil var det någon som tappade en flaska. Eive hade otur och fick syna asfalten. Det lät som en riktig megakrasch men han var snabbt på benen efter att ha förbannat hela världen och alla som inte kan hålla ordning på sina flaskor.

Vi blev ganska snabbt uppdelade i olika fartgrupper. Jag kom att ingå i en grupp på nio cyklister. Sex riktiga randonörer och tre riktiga retrorandonörer. Efter halva sträckan så kopplade retrorandonörerna loss och fortsatte själva. Fram tills dess hade vi kört fint tvåpar därefter övergick gruppen till ett led.

Hela tiden hade vi fin cykelfart. Det gick undan på släta vägen och lugnt uppför. Extra roligt var att Yngve "Stark" var tillbaks i gammalt gott slag. Kristian hade fått tag i en ny salttablett som höll krampen på avstånd trots att han matade på som i fornstora dagar. Viktor är alltid rolig att köra med, positiv och har alltid ett vänligt ord över till till den som är lite krokig. Och så Per-Åke med Västsveriges bästa rygg. Tur var också att Henrik var med annars hade vi kört sönder oss, hela gänget. Det blev många stopp och mycket mat, både på mackar och ut med vägkanten. Vi var tillbaks på Prem 22.30, rullsnitt 31,5 totaltid femton timmar och tjugo minuter.

Solsken och knäpptyst!

Nu har sommaren kommit på riktigt. Härligt varmt och gott på dagens tur. Ibland kör jag en fin sexmilare över Lärjes dalgång, Bergum, Olofstorp, Partille Öjersjö, Kallebäcks källa och hem. Fin natur och få avsnitt med jobbig trafik. Rundan inbjuder till naturlig intervallträning. Jag kör numer också på en knäpptyst cykel. Var nere på Cykelcity i går och fick blixtsnabb felsökning av verkstadskillen. Jodå! vevlagret är knäppt. I med ett nytt på momangen. Suveränt!

Med vaxad kedja.

Efter Fléche Nordique fixade jag till hojen i hopp om att få bort knäppningarna från ramen. Det knäpper så förskräckligt i den. Helt plötsligt började det att knäppa efter ca 50 mil på Fléchen, i höjd med Jönköping. Jag tog isär det mesta i transmissionen, gjorde rent och vaxade kedjan. För första gången i livet använder jag vax i stället för olja. Allt enligt rekommendationer från Cykelcitys gurus. Det lyser om Columbusen när jag drar iväg på en kvällsrunda med HCK. Men nu knäpper det än mer i hojen. Jag skäms nästan. Var gång jag ställer mig upp på pedalerna blir det ett taktfast knäppande. Jag får väl ca 20 olika påpekanden eller kloka synpunkter på vad jag ska göra för att komma tillrätta med problemet. Det flesta föreslår just det jag redan gjort mycket noggrant. Hela ramen är som en förstärkare. Det blir inte bättre av att de andra gubbarna börjar komma i form inför Vättern och mina ben fortfarande är som stockar efter helgens äventyr. Fick nästan tugga styrlinda i backarna.

Var ute på en egen liten tur idag och då knäppte det mycket mindre nästan inte alls. Blir inte klok på detta.

603 km

.............................Kristian..............Jag...............Åke.....

Till helgens Fléche Nordique var 16 lag anmälda och 15 kom till start. Alla lag skall fjorton dagar före pingstafton skicka in sin rutt till sekretariatet för att få den godkänd. Rutterna är sedan hemliga ända fram tills prisutdelningen på pingstdagen. Det lag som sedan cyklat längs på 24 timmar har vunnit.

Vårt lag "Dit i tid" bestod av Kristian GPSen Lindgren, Åke Loket Haraldsson och Jag. Tidigare hade också Stefan Titanskruven Gunnarson varit aktuell men det körde ihop sig för honom. Ett sent återbud gjorde att vi fick dra runt en bana som var planerad för åtminstone fyra fulltankade och energistinna gubbar på tre man. Det var faktiskt inte bara minus. Laget ska gå i mål med tre man, det får vara max fem i varje lag. Det var bara att inse att alla måste med hela vägen runt. Jag hade tidigare laborerat med tanken att man alltid kan kasta in handuken fram på natten när man inte tycker att man vill vara med längre. Nu gick inte det, mentalt stärkande.

Vår bana var på 603 km. Vi visste när vi gjorde den att det var ett vågspel. Att cykla den distansen på 24 timmar är fullt möjligt under rätt förhållanden. Dvs hygglig tur med vindar och väder samt inga maskinproblem. I dåligt väder med starkt vindminus är det dömt att misslyckas om man inte är proffs.

Vi startar i kanonväder klockan 10 på pingstafton vid Statoil i Munkebäck. Det kanske är en gnutta för varmt, Kristian tycker i alla fall det efter ca 10 mil. Han svettas så mycket att han borde köra med dropp varje gång temperaturen går upp mot 25 grader. Vindarna är inte idealiska, mer emot än med, mycket mer emot faktiskt, men svaga. Banan går nordost ut: Gråbo, Vårgårda, Herrljunga, Falköping Tidaholm, Hjo, Askersund. Hela vägen dit upp har vi vinden i näsan; svag, kanske ett par sekundmeter. Men vi lyckas hålla vårt tidsschema och komma upp till Askersund med 10 minuters plus. Här är det inlagt en matrast på 25 minuter. Vi är emellertid såpass slitna att även den inkörda tiden går åt. Prick på minuten drar vi iväg mot Motala. Vi började pö om pö bygga upp en liten tidsmarginal igen. I Motala är det 8 minuter, i Mjölby är det 11 och i Linköping är det 14 minuter.

Strax för Linköping cyklar vi in i natten och kommer fram till Statoil som tre julgranar. Tur, här står halva Linköpings poliskår. Jo dom kontrollerar området. Även oss mycket noga. Vi svarar på många frågor om detta med att cykla långt. Ett tag är jag nästan orolig för att de ska anse oss som en trafikfara. Efter det att vi har fikat och ska dra vidare dyker den andra halvan av Linköpings poliskår upp. Fram rusar en kille med skottsäker väst. Han verkar uppriktigt lycklig när han lätt flåsande fångar in oss. Jodå! Han cyklar också, minst tusen mil om året får vi reda på. Och så berättar vi igen hur vi cyklar och han har en massa frågor. När vi till slut säger att vi måste åka för att hålla tidsschemat så erbjuder han sig utan omsvep att köra före med blåljus. Tack Polisen men vi fixar detta ändå.

Färden går vidare väster ut mot Ödeshög in på Vätternrundans slinga ner mot Jönköping via Gränna. Kända fina vägar. Även om vi känner oss slitna så kräver körschemat bara 27 km/h i rullsnitt, det blir nästan lite myspys och småsnack på vägen söder över. I Jönköping äter Åke upp det sista ur hinken med pastasalladen som då färdats lite drygt femtio mil i hans bagage. Kristian och jag tar en äggmacka. Sedan rullar vi upp till Hjo för att stämpla våra färdkort för sista gången. Från Jönköping till Hjo går det ganska skapligt trots att en stark sidvind försöker få oss ur balans. De tre milen från Hjo till Skövde är de absolut tuffaste, med en ihållande tung motvind över det platta landskapet. Åke tar fram de vassa knivarna och den stora släggan och borrar meter för meter nästan hela vägen fram. Att cykla upp för Billingen efter 60 mil är hårdare än man kan tro. Jag är tvungen att ta en bensträckare med 50 meter kvar av backen. Vi är några stycken som tillsammans promenerar den sista lilla biten upp. Varför ska man stressa när tidsschemat håller. På minuten 23.35 går vi i mål.

Av de femton lagen är det ett som cyklat 12 kilometer längre än oss. Grattis Jan-Erik, Per-Åke, Kalle-Gunnar och Staffan(?). Jag funderar på om dom var fyra som körde? Har ju dubbelnamn allihopa, skumt.

Efter

En vecka kvar till Flèche Nordique.

När starten för Fléche Nordique nu närmar sig så börjar man känna efter. Hur är formen egentligen? Inte ska jag gnälla men nog kärvar det lite här och där. Cykel och utrustning är i toppform. Men kroppen känns sliten eller är det bara den sedvanliga "känna efter sjukan" som alltid infinner sig inför ett race som man laddat för. Förra helgen körde Kristian och jag en härlig 30 milare. Det var kanonväder och vi gick runt i fin växeldragning hela vägen. 10.50 i totaltid, rullsnitt på 32 km/h och i skaplig form i mål, borde vara lugnande. Just nu försöker jag bara hålla i gång med små 6 mils pass där jag försöker hitta rätt ansträngningsnivå för att kunna köra ca 9-10 gånger länger med samma intensitet.

20 mil igen!

När Åke är på Mallis och tränar kör vi i kanonväder här hemma. Det var faktiskt riktigt fina förhållande på dagens 20 milare. 10-12 grader, sol och svaga vindar. Delar av Fléche Nordiqu- laget Stefan, Kristian och jag bombade på runt Vårgårda och Herjunga igen. Vi var tidigare fem aspiranter till Fléchen som går i pingst. Förutom oss tre och Åke så var göteborgskex egen controller med i förhandssnacket men ett krånglande knä satte stopp för honom. Just nu har vi kallat in en reserv som utreder om deltagande är möjligt. Känner du dig sugen kan det eventuellt bli en plats i laget. Det rullade på riktigt bra i dag. 6,01 i körtid och 6,41 i totaltid.

Kul projekt

Ska se om jag kan få ordning på en gammal världsmästarcykel i stridsvangsklassen från 1986.
Det är min stora dotter Cajsa som av någon anledning är förtjust i retrohojar, speciellt sådana där sporträsrar som var populära före 1990. Och som försvunnit från marknaden av någon konstig anledning. Det var riktigt bra cyklar, egentligen en variant av randonörhoj.

Första brevet - 20 mil.

Det var inte helt lätt att räkna in alla randonörer vid starten. Det var ett stort gäng som stod och snackade i smågrupper. Många kända ansikten blandade sig med premiäråkare. Var vi femtio? Ja kanske där omkring. Vid starten klockan nio var det ganska kylslaget, 7 grader och sol, med en vind kommande från västnordväst på 4-5 sek/m. Vi skulle just åt det hållet. Rundan går upp över öarna Hisingen, Tjörn, och Orust och hem på fastlandsidan. Det är en fin runda en av mina favoriter. Åke var som en frustande hingst och när klockan var 5 över nio så slet han sig från det gruppdynamiska kravet på att alla bör dra i väg samtidigt. Vi var många som hakade på men det blev ganska snabbt en grupp på fem. Åke, som bara matade på i den lite jobbiga vinden, följd av Peter, Ola , Pennman och mig.

Det är hårda gubbar allihopa, från och till så blev det jobbigt. Speciellt när man varit uppe och tagit en förning och skulle ner på femte rullen. Det var först när man kom in på tredje rullen som man fick gott vindlä. Efter ca 12 mil var det traditionsenlig mosbricka i Henån. Sedan tajmade vi färjan i Svanesund perfekt. Vi var i mål på 7,11 h med en cykeltid på 6,04 och ett rullsnitt på 32,6. En bra körning med bra gubbar.

20 mil i styv kuling

Kristian hade laget en spännande 20-milare till dagens körning. Start hemmavid och sedan över Bergum, Gråbo, Sollebrunn, Vårgårda, Herrljunga, på gudomligt vackra vägar till Alingsås och hem. En grym medvind i ryggen tog oss till Herrljunga, 10,5 mil på 37 snitt. Hem var det tyngre. Jag blåste faktiskt av vägen på slutet som tur var gick det bra. Rullade upp på en gräsmatta nån meter återfick balansen och ut på vägen igen. Det var rätt läbbig att ligga på tempbågen när vinden högg i både cykel och kropp, Den blåsigaste körning jag gjort alla kategorier.

Intensivrunda

Återsamling på backkrönet och så lite snack om formen och vikten. "Vänta ska du få se" sade en av mina antagonister. Och så mycket gliringar om att det var fusk att köra med tempostyre. Visst är det fusk. Men alla som fyllt 50 får fuska med tempbågen. Sju mil blev det i kväll men det var lite för kallt för att koltrasten skulle vilja bjuda på sin skönsång,

Solskenstur och hallonbakelse!!

Det är fantastiskt vad folk cyklar nu förtiden. Vi var över 70 personer som drog iväg från Ericsson klockan 10.00. Turen var på drygt nio mil och startade i 8 plusgrader och avslutades i 17 grader. Vi blev 26 personer i 29+ gruppen. Cyklister på bettet tidigt på säsongen. Trots att vi gick i mål med ett snitt på 31,2 km/h så blev det en jäkla massa frirullningsåkning. På tok för mycket. Jag tror inte grupperna ska överstiga 12-14 personer. Det blir för mycket snack och okoncentrerad körning. Två gubbar gick mycket riktigt på hjul och i backen. Lite skrubbsår, cyklarna OK men ändå, alltid tråkigt när det händer. Efter halva sträckan var det dags för hallontårta och kaffe vid Gottskärs konditori. Här sitter HCKs nye ordförande och ser nöjd ut. Grabben bredvid tittar lite beundrande på Magnus, han drog nämligen sönder klungan sista biten in till fiket.

Två riktiga veteraner, randonörer och PBP-are dök också upp på dagens tur. Kent har äntligen låtit skägget växa ut. Han har 12 stycken cyklar och flera cykelkärror var av en är som Kalle Ankas husvagn. Det han inte vet om cyklar är inte värt att veta.
Yngve är en av det hårdaste 60 åringar jag känner. Vi har grillat varandra hårt på flera lopp. Han fick förra säsongen förstörd av sjukdom men nu är han på gång igen. Idag var han imponerande stark.

Fullt ös ute!

Min Polar CS 400 har varit på verkstaden. Den har funkat kanon från mitten av augusti fram tills för 14 dagar sedan. Då fick den spatt. Åkte ner till Marcus på cykelcity, han kikade på den och förstod sedan att det var något allvarligt. Efter en tur till datadoktorn i Stockholm kom den tillbaka med ny elektronik. Var tvungen att ta en tur på direkten och i ren inspiration körde jag årsbästa på Olofstorparn. En ganska kuperad bana på 32 km.

Idén med pulsmätaren är nog att träna effektivt. Jag är inte säker på att jag kan utnyttja alla finesser på bästa sätt. Men den har varit en väldigt bra träningskompis under vintern. Mitt syfte med polaren var att försöka bibehålla motivationen för regelbunden och ibland hård träning. Mest för att för en gångs skull konservera formen och inte sticka iväg i vikt. Jag kan nu rapportera att detta har lyckats över förväntan.

På rull med HCK

Vi var ett skapligt gäng som samlades vid klubblokalen vid 10 idag. Kanske var vi 30 man som stod där i snålblåsten och försökte göra en gruppindelning. Det har varit mycket snack om skärmar på senaste tiden. Ska man få vara med om man kör utan skärmar? Nej säger några och ja andra. Och så en massa argument för det ena eller andra. Jag kör utan skärmar och har alltid gjort det. Utom på jobbcykeln va klart. Tillslut var vi 8 gubbar som stack iväg med snabbgruppen 29+. Två med skärmar sex utan. I bra fart under ledning av Rasmus klämde vi bortåt tio mil på fina vägar. Trots att det var blöt asfalt så var det inga problem med sprut från framförvarande cyklist.

Det börjar också bli dags för storservice av cyklarna. I går gjorde jag i ordning min biltemahoj Yosmite. Den har klarat vintern bra. Jag blir allt mer övertygad om att jobbcyklarna ska vara så billiga som möjligt. Har införskaffat en kedjebrytare som kostade nästan lika mycke som Yosmiten. Pedros kedjebrydare var ett helt underbart verktyg att jobba med. Nu står de andra hojarna på tur.

Premiär

I dag var det dags för premiärturen ute. Borstade av min gamla Pinarello från 1996. En fin stålram som nästan är för fin att köra med före soppmaskinen gjort sitt. Det var helt okey väder, 3+ sol och medvind på vägen ut. De kändes finfint. Sista timman hem, med vinden i näsan och tom på kolhydrater, var nyttig men så lagom rolig. Jag hade tagit med tre extra slangar som alla kom med hem obegagnade!

Tempotouren

Så här i vintertid kan man få konstiga tankar. Jag har en benägenhet för att få just konstiga tankar. Antar att det är en förmåga som man övar upp under de långa randonnèerloppen. Efter 30-40 mil, det regnar, man fryser och är trött, då kommer det liksom drömliknade tankar som kan vara väldigt konstiga. Jag fick en sådan där konstig tanke på ett trainerpass för ett tag sedan. Hade bestämt mig för ett tretimmars distanspass eftersom en lättare bristning i vänster baklår varnade för intervallköret.
Vem skulle vinna Tour de France 2010 om varje etapp kördes som ett individuellt tempo? Alltså cyklisten mot klockan, råstyrka inget lagdribblande. Jag kunde inte släppa frågan. Namn som Fabian Cancellara, Lance Armstrong och Alberto Contador dök upp först men också Gustav Larsson som är hygglig uppför. Å andra sidan stjärnorna sitter ju med på en räckmacka hela vägen andra får göra jobbet och köra slut på sig. Det kanske skulle vara en sådan gubbe. En som man sällan hör talas om, en doldis. Ni vet någon i det där gänget som kör så att de nästan spyr och släpper ett par mil före mål på varje etapp. Kanske är det sådana kvalitéerna man ska söka efter för att finna totalsegraren på tempotouren.

När jag så fick tillfälle att dryfta frågan med cykeloraklet Roberto Vacchi så tänkte han länge. Sedan sa han: I dag så leker Contador hem det sedan så kanske en kille som Jens Voigt skulle bli giftig. Txente Garcia Acosta skulle också bli farlig om det är en tour med lite mindre bergsklättring. Alltså Contador som jag själv trodde var för beroende av uppbackning från laget. Spetskompetens ja visst men ändå allt för beroende av uppbackning. Sedan två namn som jag inte alls tänkte på.

Contador 1.

Voigt 2.

Texente Garcia 3.

Januari en skitmånad.

Nu handlar det bara om att knyta näven i fickan, vika upp kragen och härda ut. Januari har varit hårt för cyklister. Den bästa träningen jag fått under de senaste dagarna är att bära cykeln till och från jobbet. Snösvängen funkar dåligt, bromsarna fungera inte alls och växeln fryser fast. Trainern funkar! och hur roligt är det. Vid juletid bytte jag ut rullen på trainern. Den hade varit med i flera år och bakhjulet hade ätit upp 7-8 millimeter av godset. När jag kör på trainern brukar jag köra en timma, ibland 1,5-2. Det jag sysslar med då är att lyssna på radio och ha koll på puls, watt och kadens. Den gamla rullens wattmätning/utslag var mycket inspirerande. När jag var riktigt på bettet så kunde jag köra 3 st 20 minuters intervall på 330 watt, ganska bra! Den nya rullen är helt kass jämfört med den gamla då jag bara kommer upp i 210-220 watt på motsvarande pass. Pulsen går på rött hela tiden och jag har nästan blivit rädd för träningen. Undrar hur det där rullarna är kalibrerade egentligen.

Familjen på segling 2005.