60-milaren

Det var för varmt. Det var för kallt. Det var perfekt.

Resan upp till Charlottenberg och norska gränsen startade vid 7 tiden på lördagsmorgonen. Det var en härlig gryning. Tunna stället på, alla bara delar insmorda med skyddsfaktor 30. Vi var i runda slängar 15 personer som skulle ut på äventyret. Resan går upp till Ljungskile och Uddevalla. Därefter i princip väg 172 till Norska gränsen via Bäckefors, Bengtsfors, Årjäng och Charlottenberg. Sedan är det samma väg hem. Enkelt, det behövs inte karta, bara att köra på. Men mycket backigt på vissa avsnitt.

Man är som en kalv på grönbete. Det riktigt spritter i benen. Vi var några stycken som kände på samma sätt. Kristian, Henrik, Åke och jag drog i väg i 35 knyck utan att tänka ett ögonblick på att vi skulle avverka 60 mil. Efter bara några kilometer var de förståndiga avhängda och vi fyra bara dundrade på och hade hur härligt som helst.

Strax söder om Ljungskile brakar det till i Henriks cykel. Framväxeln har lossnat från fästet och trasslat in sig i kedjan. Efter lite mekande visar det sig att Henrik har två val. Antingen att lägga av och rulla hem eller att köra hela vägen på stora kakan. Han valde utan omsvep det senare.

Det är alltigt lurigt att veta när man måste slå av på farten för att kroppen ska hålla. Speciellt när det är så varmt, kanske var det uppemot 30 grader. Man svettas mycket och salt/vattenbalansen kan komma i olag. Efter cirka tio mil såg jag saltutfällningar på Kristians tröja och då visste jag vad klockan var slagen. Han brukar få kramphugg och saltutfällningar ungefär samtidigt. Men som rutinerade superrandonneur löste Kristian de värsta problemen med salttabletter, vatten och försiktig körning. Det förefaller emellertid som att en obalans i salt/vattensystemet tar lång tid att få helt i ordning. Kristian fick nog mer eller mindre mixtra med detta resten av resan.

Efter mosbricka i Bäckefors och Årjäng var vi framme vid Eda Glasbruk vid Norska gränsen strax efter 7. Resan dit hade tag drygt 12 timmar vilket vi kände oss mycket nöjda med eftersom vinden hade varit ogynnsam, kommande från nordost. Efter bunkring i Charlottenberg drog vi vidare söder över till Årjäng. Här drack vi kaffe åt mosbricka igen och fyllde på vatten och matförråd. Nu förberedde vi också nattkörningen genom att ta på mer kläder, fixa ljus och reflexer. På toppen satte vi på den alldeles nya kombinerade vind och reflexvästen som BeGe designat. Kanon!

Natten blev så småningom mycket kall eller var det den jättevarma dagen som gjort oss känsliga för kyla. Hur som helst upplevde vi det som bara ett par plusgrader och vi frös som hundar fram på småtimmarna. Framåt tretiden hade Åke fått nog. Klok som alltid rullade han åt sidan och tog fram världens minsta sovsäck, tack och god natt så var vi bara tre. Strax där efter såg jag två vargar. Men ingen annan såg dem, synd.

Väl i Uddevalla blev det en efterlängtad frukost, mosbricka va klart. Sedan gäller det bara att komma hem. Det var några härliga timmars gryningscykling sedan kom värmen igen och det var tunga sista mil mot mål. En glass i Kode gjorde att det hela kändes ganska okej. Sedan vet man att varje tramptag tar en närmare duschen, ölen och sängen. Underbart.

Yosemite!

Före ett par månader sedan blev jag av med min ”jobbcykel”. Cykeln som var dag tog mig de sju kilometrarna från hemmet till jobbet var borta. I min ålder undrar man mycket över hur det är ställt med minnet. Och just då irrade jag omkring på cykelparkeringen och undrade om jag ställt cykeln någon annanstans eller? Efter en grundlig undersökning både i minnet och i den fysiska verkligheten stod det klart. Cykeln var stulen. Nu efter en tid av krishantering och cyklande på sonens racer var det dags för inköp av en ny ”jobbcykel”. Under min studie och yrkeskarriär har jag avverkat 8 stycken ”jobbcyklar” i olika prisklasser från 10 000:- och neråt. Jag har kommit fram till två väsentliga kriterier för inköp av en cykel som ska gå korta sträckor i staden, till jobbet, till affären osv. En cykel som ska gå i alla väder sommar som vinter.

1. Cykeln ska vara så billig som möjligt. Man kör slut på en billig cykel nästan lika fort som man kör slut på en dyr. Spårvagnsspår, trottoarkanter, salt och slask gör ingen skillnad på vad cykeln kostar. En finare cykel är som regel mer attraktiv för tjyven.
2. Jobbcykeln ska ha skärmar.


Biltemas Yosemite uppfyller båda kriterierna. För 1699:- får man en cykel som rullar lika bra som de flesta andra hojar i jobbcykelsegmentet. Man får också 21 växlar, pakethållare och en sadel som inte går att sitta på. Men det är lätt fixat med en gammal avlagt racersadel. Och så får man skärmar.
En annan sak är att jag inte kan fatta hur man kan köpa en cykel så billigt med kvitto och moms och transport från Kina och allt!?

På lördag är det dags för 60-milaren. Charlottenberg t.o.r. Och då råder andra kriterier för val av cykel. Man kan kort säga att det är tvärsemot dem som gäller för jobbcykeln.

Vätternrundan!

När klockan ringer 03.25 så har jag sovit 2-3 timmar. Det är alltid svårt att somna när man ska ut på ett tidigt race. Och ambivalensen från dagen innan finns kvar. Tittar ut genom fönstret. Uppehåll, känns hyggligt varmt. Robotmässigt tar jag beslutet. Tunna stället, lida, göra ont… sub 8. Alternativet är en komfortkörning där sluttiden inte betyder något. Eva, Sofia, Lisa och Kristian vars startid är 40 minuter efter min kommer upp lagom för att önska lycka till. Efter de ömsesidiga varningsord, kör försiktigt och ta det lugnt… ja ni vet, så skildes vi åt.

I startfållan 04.10 är det tyst. De som försöker prata gör det med darr på rösten och det är inte på grund av kyla. Sammanbitna gubbar rullar iväg. Kollar in var jag har Lars Pennman sub8s lok och Stefan Gunnarson, kapten. Så fort motorcykeln går åt sidan börjar den belgiska kedjan jobba. Vi är ca 16-17 man som drar igång ett rasande temp. Sub 9 hänger på. Efter några mil börjar det regna igen. Humöret sjunker men inte farten. Vid kontrollen i Gränna har vi snittat 41,8. Det går bra men inte ett ord yttras i kedjan förutom att någon då och då skriker HÖGER och lite senare ett tyst tack. I Jönköping meddelar någon att vi kör på sub 7.30 schema. Jag känner mig pigg och blir en aning förvånad när kedjan spricker och gubbarna börjar rulla. Efter någon minut når budskapet fram David Engel, också ett lok, har fått punka. Efter lite snabbt resonemang bestämmer sig gruppen för att köra vidare. Passerar Fagerhult i ursinnig fart och nu börjar jag känna mig lite slak. Läger mig bakom grindvakten för att käka en banan som av någon anledning hela tiden vill ner i mina andningsorgan. Vi drar igenom Hjo och här någonstans börjar jag ana att jag fått punka på bakhjulet, pyspunka. Efter ytterligare en mil har aningen övergått i visshet och jag rullar besviken åt sidan. Det låga däckstrycket är också en delförklaring på att det gått allt tyngre de senaste milen.

En servicebil stannar men inte för att hjälpa mig. Nä då! har inte ens en riktig fotpump att bidra med. Efter lite gafflande med dem fixar jag punkan på rekordfart. Väl ute på vägen igen känner jag att rytmen är kvaddad och modet är demoraliserat. Tuggar på i min egen takt. Försöker tänka nytt. Det borde inte vara något problem att slå mitt gamla pers på 8.45. Borde också kunna gå att knäcka cykelkompisen Kristians pers på 8.35. Med ny målbild i sikte går cyklingen lättare. Så småningom kommer också ett nytt gäng som jag hakar på. De sista milen från Medevi och in i mål så får jag soppatorsk. 30 mil på tre liter sportdryck är i minsta laget. Kommer i mål på 8.25 nöjd och besviken på en och samma gång. Sub 8 gubbarna kör in på mellan 7.49 och 8.03.
På kvällen äter vi världens största pizza och alla är jättenöjda med sin körning. Vår gemensamma uppfattning var att årets runda hade varit blöt och lite ruggig men med +vind. Detta bidrog till att alla runt bordet slaget sina personliga rekord rejält.